6 snabba till Teodor:

Hur började allt för dig?

Jag kommer från Strängnäs och som för många andra var det i den kommunala musikskolan allt startade, i mitt fall med kornett som är ett litet mindre instrument än trumpet. Det som lockade var att min äldre bror spelade trombon, jag ville spela något annat instrument men ändå ha samma lärare som han hade. Jag hörde ju brorsan spela i blåsorkester och när jag var nio fick även jag börja i orkester. Musik blev verkligen roligt då!

När kom detta in att du själv ville skriva musik?

När jag var tolv ville jag också börja spela piano, jag ställdes i kö och i högstadiet fick jag äntligen plats. Jag började lyssna mycket på klassisk pianomusik och vid samma tidpunkt fick jag även möjlighet att inom ramen för kulturskolan få arrangering och musikteori. Jag minns att jag under en resa till Vietnam med familjen hörde en vals av Chopin och tänkte »det där kan jag också skriva«. Väl hemma komponerade jag mitt första seriösa stycke, en vals i Ass-dur i en slags Chopinanda, säger Teo och skrattar till.

Var detta startskottet?

Jo, jag var fjorton och började skriva mer och mer. Det jag skrev hamnade i byrålådan, mestadels var det pianostycken men också stycken för trumpet med piano och arrangemang för stråkar och blås. Från början hade jag nog tänkt att jag skulle läsa naturprogrammet, men jag kände mer och mer att det var musiken som drog. Jag minns att jag fick direktreklam från Musikkonservatoriet Falun och kollade genast in hemsidan och insåg vilka möjligheter som fanns.

Du sökte, du kom in – hur var första tiden på skolan?

Jag var jättenervös. Jag hade flyttat tjugofem mil hemifrån, ingen förälder fanns att luta sig mot på samma sätt som tidigare. Första året bodde jag rätt långt från skolan och det var helt nytt detta att laga mat, handla och planera dagliga bestyr. Jag var också nervös över hur allt skulle gå till i skolan, men den nervositeten släppte redan efter första skoldagen! Jag kom genast in i elevgruppen och äldre elever stöttade enormt. Jag kände mig överväldigad av gemenskapen och märkte genast att jag inte var ensam om att flytta hemifrån, nästan alla delade den känslan. Miljön här på skolan var så välkomnande, lokalerna mysiga. Men framförallt alla eleverna; här fanns inga gruppindelningar, ingen skillnad på om man är femton eller tjugotvå. Alla kommer samman i samma sociala sfär och vill syssla med musik och allt detta är en styrka för skolan eftersom så många kommer ensamma. Visst, man förlorar kanske en del kontakter i form av kompisar hemifrån, men man vinner också snabbt nya här. Ingen behöver känna sig utanför och man skapar kontakter för resten av livet. Dessutom startade vi redan första veckan med ett kompositionsprojekt där uppgiften var att vi skulle skriva för blåsare. Samma vecka fick vi i klassen höra det vi skrivit live. Återigen jättenervöst, men så himla roligt eftersom detta var första gången någonsin jag fick höra andra spela den musik som jag skrivit! En kanonstart på studietiden här!

Så, under åren här har du äntligen fått höra hur din musik låter?

Verkligen! Jag är väldigt imponerad över hur många professionella ensembler vi har fått jobba med här: Linnékvintetten, Uppsala kammarsolister, organisten Henrik Alinder, Falu kammarkör, Dalasinfoniettan, Gävle symfoniorkester. För att inte nämna skolans elever som i stor utsträckning spelat kompositionslinjens verk, dessutom ibland genreöverskridande projekt där vi kunnat arbeta med elever från inriktningarna folkmusik och jazz. Tiden här är grunden för hela mitt framtida musikliv; min resa såddes här och växer härifrån. Jag hade missat mycket om jag inte hade kommit hit.

Hur beskriver du din musik?

I grunden är Bach ledstjärnan, jag är barockmusiker i hjärtat och kontrapunkt har färgat mig. Men jag försöker konstant bredda mig själv, jag har exempelvis prövat ragtime, barbershop, tango, folkmusik; jag vill kunna ta in fler influenser, komma med nya idéer. I grunden är det ju samma toner vi alla har att jobba med, men med nya tankesätt är det fullt möjligt att omforma musikens uttryck.

Leif Åke Wiklund

Inlägget Teodor Lontos, komposition dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.

6 snabba till Agnes:

Vilken är din bakgrund, Agnes?

Jag är uppväxt i Gällared i Halland. Som så många andra började jag i kulturskolan när jag var åtta år. Jag ville spela fiol och från början var repertoaren blandad. Men efter några år var jag på ett folkmusikläger där riksspelmän från Halland ledde och något hände inuti mig själv. De var väldigt entusiasmerande och jag överväldigades över hur svängig folkmusik kunde vara! Då tändes verkligen lusten till folkmusik.

Visste du tidigt att du ville syssla med musik?

Musik har alltid varit enda valet. Jag kollade in olika estetiska program och jag valde att gå i Falkenberg där det var många blandade genrer. Jag hade nyckelharpa som huvudinstrument men tyckte det var roligt och intressant att få testa olika genrer. Vi fick lägga snygga stråkmelodier och -pålägg på poplåtar något som jag tyckte var lika roligt som lärorikt, men där fanns också folkmusik, jazz och klassiskt. Under den tiden var jag även med i en ungdomsensemble »Hallandsfolk« som spelar mestadels Halländsk folkmusik under ledning av Greger Siljebo (även han en gammal elev på Musikkonservatoriet Falun). Det är bland det roligaste och mest lärorika jag varit med i och där jag har lärt mig extremt mycket om det professionella musiklivet.

Vad fick dig att komma till Falun?

Jag hade Musikkonservatoriet Falun i åtanke redan när jag skulle söka gymnasiet och satt och googlade folkmusikutbildningar. Men när jag var femton tyckte jag det var långt till Falun, det var lättare att flytta hemifrån när jag var nitton och kände mig både mognare och tryggare. Ändå var jag jättenervös när flyttlasset gick och att jag skulle bo ensam så långt hemifrån. Men det gick verkligen snabbt att komma in i allt på skolan eftersom alla delar samma intresse. Jag tycker Falun är en väldigt mysig stad, lagom stor; för mig kändes det som ett perfekt steg att ta. Lite exotiskt var det också för mig att komma så långt upp i landet där musiktraditionen är så stark som den ju är i Dalarna. Hallands folkmusik har betytt massor för mig och gör fortfarande, folkmusiken där är glad och jag gillar det. Men här uppe har jag verkligen breddat mig med olika spelstilar något som berikat mitt spel enormt.

Vad är då karaktäristiskt för skolan?

Att det känns lite som på de där lägerveckorna jag var på som barn – fast hela tiden! Det känns inspirerande att vi alla får arrangera våra låtar, jag uppskattar kreativiteten, delaktigheten och den stora roll vi får. Vi får träffa legendariska spelmän som Per Gudmundsson och Ale Möller, och vi har ett spelmanslag som jag leder och som regelbundet deltar i studentspelmanslags-VM. I år verkar vi bli strax över 30 stycken vilket är riktigt häftigt!

Vad händer härnäst?

Jag hoppas självfallet att jag ska komma in på musikhögskolan, det är ju därför jag går här i Falun. Jag lockas mest av den traditionella nordiska spelmanstraditionen och hoppas i framtiden att kunna verka som musiker och vara med i olika grupper. Men jag skulle också vilja vara musiklärare för jag vill kunna föra vidare vad jag själv fått från tidigare lärare och spelmän. Det är så mycket som folkmusiken gett mig. Inte minst glädjen och allt detta vill jag kunna ge tillbaka. Den muntliga traditionen är viktig.

Vad kommer du att minnas från tiden i Falun, tror du?

Gemenskapen! Alla är här av samma anledning. Man får chansen att utvecklas så mycket som det bara går. Jag ser det också som positivt att alla övar mycket och gör det till en kul grej. Här finns verkligen en övningstradition, den har jag inte stött på tidigare i samma utsträckning. Det går inte att utvecklas annars.

Leif Åke Wiklund

Inlägget Agnes Lax, fiol dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.

Daniel, hur i all världen kom det sig att du hamnade på Juilliard School of Music?

Jag sökte till Juillard Summer Percussion Seminar och blev antagen. Antagningsförfarandet bestod av att man skulle skicka fyra olika videoklipp där jag spelade två- och fyrklubbig marimba, timpani, virveltrumma samt en presentationsvideo över vem jag är och varför jag ville studera i New York. Kursen varade från morgon till kväll i två veckor med en fridag efter halva kurstiden.

Hur var det då på den berömda skolan i New York?

Varje morgon startade med en gehörslektion där allt togs från början: skalor, ackord, funktionsanalys etc. En hel del baskunskaper gicks igenom av vilka jag redan hade kläm på de flesta. Sedan fortsatte det med master class-upplägg varje dag där alla fick spela på en öppen lektion och alla andra i klassen lyssnade. Fokus låg på olika områden, såsom orkesterutdrag eller marimbasolo. Efter lunch väntade ytterligare master class och sedan ensemblespel på kvällen. Jag har en bok med anteckningar som jag regelbundet återkommer till och påminner mig om vad jag behöver jobba med; allt var så massivt och behöver sjunka in, något lärarna också poängterade.

Hur var standarden på deltagarna?

Det var väldigt hög nivå! Klassen bestod av enbart amerikaner förutom jag och en tjej från Taiwan. De flesta var något år yngre än jag, vilket bara var inspirerande.

Och lärarna?

En var stämledare i Metropolitan Opera Orchestra, en annan stämledare i San Francisco Symphony – behöver jag säga mer, säger Daniel och skrattar! Lärarna var verkligen superbra, både på att ge ris som ros. Vissa var kanske strängare än andra, men alla ville uppnå samma sak.

Vilken var främsta skillnaden mot Musikkonservatoriet Falun?

Det tycks som att mycket i USA är standardiserat, det är samma saker som spelas av alla, så för mig var det speciellt att inte ha hört så mycket av den repertoar som de spelade där borta. Nu har jag mer vetskap om ytterligare repertoar jag kan lära mig, vilket bara är bra.

Fanns det också likheter?

I mångt fungerade allt på samma sätt som här. Där fanns två faddrar och det var påtagligt, där som här, hur man i klassen hjälptes åt i slagverksrummen med allt från att bära grejer till att visa var allt finns.

Kände du att du befann dig på historisk mark, på den kanske förnämsta skolan i världen?

Kanske inte just när jag var där, jag var så fokuserad på att göra bra ifrån mig. Men visst var det häftigt, allt var så sjukt stort och det var inte helt lätt att hitta i byggnaden.

Kan du rekommendera andra att dra iväg om möjligheten skulle uppenbara sig?

Absolut, det var grymt!

Leif Åke Wiklund

Inlägget Daniel på Juilliard School of Music! dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.

5 snabba till Josefine:

Hur kom det sig att det blev cello för din del?

På ett sätt var det kanske mest av en slump. Min storasyster skulle börja spela och vi fick båda komma på en utbudsdag arrangerad av Kulturskolan. Bägge två fastnade vi för cello.

Hur kom du först i kontakt med Musikkonservatoriet Falun?

Dels genom att min äldre syster gick här, men jag har också gått på skolans Högstadiesatsning. Främsta skälet till att jag började var kanske inte utbildningen som sådan, utan det faktum att det kändes tryggt eftersom jag trivdes i miljön; jag kände ju redan många lärare och lokalerna. Kanske hade det varit »smartare« att välja Naturprogrammet eller någon annan mer teoretisk inriktning, men nu är jag inte så säker på att natur varit bättre. Den trygga miljön var utgångspunkten men kanske också förutsättningen för att jag skulle kunna fastna för musiken.

Har du alltid haft drivet inom dig själv?

Jag har kanske inte riktigt haft känslan jag-ska-bli-cellist-till-varje-pris. Jag värdesätter fritiden utanför musikbubblan, men jag har ändå under åren på skolan planerat så att jag kunnat öva minst tre timmar om dagen även om det varit mycket annat i skolan. Har man sina rutiner så går det lätt att öva, allt handlar om prioriteringar. Generellt har jag haft ganska lätt för mig, men kanske mycket av det hänger samman med just planering.

Vad är det som Musikkonservatoriet Falun primärt gett dig, tycker du?

Alla upplevelser, alla projekt, alla konserter! Jag är väldigt tacksam över att jag fick uppleva jubileumsåret som kulminerade i jubileumsveckan 2018. Inte bara att få delta i jätteorkestern då vi gjorde hela Rimskij-Korsakovs »Scheherazade« utan också panelsamtalet med Göran Greider och Sven-David Sandström som jag och en klasskamrat fick förmånen att moderera. När får man chansen att göra något sådant igen, frågar sig Josefine retoriskt och skrattar.

Vad tror du nu händer efter dessa år vid skolan?

Det vore skönt för egen del att få uppleva allt från mitt eget perspektiv, att upptäcka själv vad jag vill göra med min cello. Jag är ju nyfiken på andra genrer än den strikt klassiska som vanligtvis cellon förknippas med och jag tycker det skulle få vara spännande att använda mitt cellospel på så många sätt som möjligt. Orkester absolut. Men att ha en egen kammarmusikgrupp och vara ute och spela, studiojobb – det finns så mycket jag skulle vilja göra. Får jag drömma fritt tror jag att jag helst vill komma till celloklassen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, eller till Köpenhamn.

Leif Åke Wiklund

Inlägget Josefine Fransén, violoncell dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.

6 snabba till Bo:

När blev detta med musik viktigt för dig?

Jag hade väldigt engagerade lärare i lågstadiet, de kompade på gitarr och alla vi andra i klassen sjöng. Jag var sju år och kan minnas än idag att det kom fram olika känslor av hur olika sånger berörde. Eller rättare: harmonierna berörde, det »svängde till i luften«. På den tiden kunde jag aldrig riktigt förstå varför en ackordföljd kunde låta cool. Men nu efter att ha studerat musikteori i flera år har jag grävt bland minnena och förstått vad allt det där var.

Så det var gitarr du ville spela?

Jo, ganska snabbt lärde jag mig grunderna, de enklaste ackorden. Kanske förlorade musikens dragningskraft en aning under mellanstadiet, men i högstadiet började jag öva mycket mer. Då infann sig genast nya aha-upplevelser på andra sätt. Friheten av att jag kunde göra exakt vad jag ville i exempelvis ett arrangemang av en låt var häftig att uppleva, att få känna vad musikalisk kreativitet är. Harmonilära blev plötsligt inkörsporten till allt detta nya.

Så, det blev mer och mer jazz?

Nja, jag spelade i band under högstadietiden och hade också en pop-duo som betydde mycket. Jag visste inte riktigt säkert vad jazz var, men jag kände att jag ville utvecklas i musik. Jag sökte Musikkonservatoriets Faluns jazzlinje och sakta men säkert lärde jag mig mer och mer vad jazz är. På ett sätt kan jag säga att jag kastade mig huvudstupa in i jazzvärlden utan särskilt många förkunskaper. Men jag ville verkligen utsätta mig för detta nya, omgiven av andra som hade kommit så mycket längre och var så mycket bättre än jag. 

Så det har gått spikrakt uppåt efter det att du kom in?

Ibland har det känts tufft att öva, helt klart, men man behöver komma över en tröskel. Det mesta händer utan att man märker det i stunden, för mitt i allt övande sker utvecklingen. Det var här på skolan jag upptäckte allt detta och det kommer jag alltid att ha med mig. Jag har lärt mig så oerhört mycket av mina gitarrkompisar som gick klassen över mig. Här på skolan ser man inte allt som en tävling utan man inspireras av varandra. Jag vill verkligen tacka dem som gått före, för utan dem hade jag inte utvecklats på samma sätt. Om alla på jazzlinjen hade varit nybörjare, så som jag var, då hade jag inte vetat vad jag skulle ha utgått från, jag hade varit utan något att sikta mot. Jag kan utan tvekan säga att mina klasskamrater på jazzlinjen har varit det allra mest betydelsefulla för min utveckling.

Så vad händer nu då?

Skurups folkhögskola är huvudmålet, jag är beredd att ta omvägar om det behövs. Man behöver tid inom jazzen att hitta sin egen röst, sitt eget sound, så jag tror att ett folkisår vore jättebra för mig. Men sedan är det en högskoleutbildning i USA som hägrar. Jag vill återigen utsätta mig för det jag upplevde i ettan på Musikkonservatoriet Falun: att vara den som är sämst och bli dragen framåt av polarna och använda detta för att utvecklas. Om jag kan uppleva detta gång på gång, på de olika stadier jag befinner mig för tillfället, då kommer jag att maximera min egen utveckling Och också titta tillbaka på Musikkonservatoriet Falun och säga att här var jag en gång sämst, här började allt på riktigt. Det är alltid ens eget val att välja att se om man är sämst och nedslås av detta faktum, eller använda sina klasskompisar som kommit längre som positiv energi och inspiration.

Vad kommer du att minnas om tio år, tror du?

Umgänget, allt det sociala, sammanhållningen mellan årskurserna. Definitivt den stora utvecklingen; från att inte alls veta vad jazz är till att jag nu behärskar genren på ett annat sätt än då. Jag har fått en stadigare grund, förutsättningar att fortsätta utforska musiken och på så sätt bli ännu bättre.

Leif Åke Wiklund

Inlägget Bo Nygårds, jazzgitarr dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.

5 snabba till Filippa:

Varför blev det klarinett?

Jag började som så många andra med blockflöjt och för mig blev det en naturlig övergång till klarinett. Jag kan fortfarande minnas att jag blev kär i ljudet av klarinett första gången jag som barn hörde instrumentet. Det var den långsamma satsen ur Brahms Ess-dursonat, jag var fem år och redan då hände något för jag ville genast veta vilket instrumentet var. I klarinetten finns både ett uttryck och en genrebredd som är enorm. Eller som Mozart uttryckte det hela: »Klarinetten är den mänskliga rösten«.

Och hur kom det sig att det blev Musikkonservatoriet Falun?

Jag har var dels varit med i projektet »Musikom« (Musikkompis inom ramen för Vinterfest i Mora) där jag tidigt fick höra Martin Fröst, som närmast var att likna vid en spirituell upplevelse. Men jag har också deltagit i Musikkonservatoriet Faluns Högstadiesatsning, hela tiden med Tomas Agnas som inspirerande lärare. Så för mig blev det ett naturligt steg att också börja gymnasiet här.

Vad kan du säga till en sextonåring som funderar på att söka hit?

Man ska absolut ge det ett försök. Men man ska också vara beredd på att det innebär en del uppoffringar att studera här; att öva tar tid. Detta är helt rätt skola om man vill satsa eftersom miljön är så inspirerande. Här har alla ett individuellt schema och som elev har man goda möjligheter att anpassa ens studiegång. För egen del kunde jag tenta av engelskakurserna eftersom jag är uppväxt i Storbritannien, på så sätt fick jag därmed tid för extra musikämnen.

Vad är det bästa med skolan?

Gemenskapen! Det är alltid god stämning och både från elever och lärare får man personlig guidning. Det spelar ingen roll vilken årskurs eller inriktning man går, alla vill varandras bästa. Det är verkligen slående!

Vilka är dina drömmar för framtiden?

Jag satsar helhjärtat på att komma in på en musikhögskola och i nuläget tänker jag provspela till Oslo, Köpenhamn och Stockholm. För mig har det alltid varit kammarmusik och symfoniorkester som legat mig allra varmast om hjärtat. Att i framtiden få kombinera symfoniorkester med mycket kammarmusik vore ett verkligt drömscenario!

Leif Åke Wiklund

Inlägget Filippa Hedberg, klarinett dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.

5 snabba till Daniel:

Vad är styrkan med Musikkonservatoriet Falun?

Som slagverkare måste jag säga att det är möjligheten till rum och instrument, inte någon annan stans på gymnasienivå finns sådana tillgångar som här i Falun. Sedan måste jag framhålla vår lärare Magnus Einarsson som driver på och gör så att vi får spela otroligt mycket på konserter, såväl i ensemble som solo. När vi i våras (2019) tävlade i »Mölnlycke Music In Motion« med vår slagverksensemble från skolan vann vi i »Concert Class«. På tävlingen blev det så tydligt att vi i jämförelse med konkurrenterna får spela renodlad slagverksensemble här i Falun. Ovärderligt!

Vad fick dig att söka till Musikkonservatoriet Falun?

Under två år gick jag för Lasse Östlund i Strängnäs, Lasse är superbra på att från grunden lära ut hur man verkligen gör. Sedan besökte jag Dala Drumcorps, vilket är när kulturskoleelever får spela tillsammans med konservatorieelever under Lars Östlunds ledning. Där träffade jag också Magnus Einarsson. Eftersom Magnus och Lasse jobbar så tajt så blev valet ganska enkelt för mig.

Var tror du att du är om tio år?

Just nu är min dröm att arbeta i symfoniorkester.

Men först väntar musikhögskolesökningar i vår, hur tänker du med dessa?

Malmö, de flesta vill till slagverksikonen Lennart Gruvstedt och jag är verkligen inget undantag. Men jag funderar också på Sundsgården där Johan Bridger undervisar; det vore fantastiskt att få till ett år med riktigt mycket övningstid innan musikhögskolan.

Vad tror du att du kommer att minnas från Musikkonservatoriet Falun om tio år, tror du?

Att det var här jag började öva på riktigt och fick möjlighet att göra så varje dag. När man flyttar hit är det väldigt enkelt att fokusera. Alla är ju här på skolan och peppar varandra.

Leif Åke Wiklund

Inlägget Daniel Alin, slagverk dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.

Johan Söderholm, Frans Klingfors, Petter Hedbom och Joel Eliasson är slagverksensemblen GONG Percussion. Tidigare var också Malin Sjökvist medlem i ensemblen. De gick alla på Musikkonservatoriet Falun mer eller mindre samtidigt, mellan åren 2008–2011.

För några år sedan studerade alla vid Musikhögskolan i Malmö. Frans och Johan har även studerat vid Det Konglige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn.

Deras slagverksensemble bildades på Musikkonservatoriet i Falun. De berättar alla att tiden vid Musikkonservatoriet Falun har betytt oerhört mycket. För Malin Sjökvist var det kanske den bästa tiden i hennes liv och hon ser tillbaks på Musikkonservatoriet Falun med stor glädje och nostalgi. 

– Jag utvecklades på många sätt av att flytta till Falun redan som femtonåring. Jag lärde mig att ta ansvar och mådde väldigt bra av komma till en plats där man mötte likasinnade och jag utvecklades även musikaliskt och tekniskt genom fantastiska och engagerade lärare. 

– Det finns ingen annan plats som skulle kunna ha skapat de möjligheter som Musikkonservatoriet Falun gjorde för mig i mitt framtida liv som musiker, det går inte att få bättre undervisning! Min instrumentallärare (Magnus Einarsson) brann verkligen för oss elever och vi fick både komma med egna initiativ om vad vi ville spela, samt lära oss att arrangera konserter och ta ansvar för allt runt omkring musiken. Inför sökningar till musikhögskolorna fick vi ta extra lektioner i Falun men även i andra städer i samband med sökningen om vi och läraren befann oss i samma stad. Jag kände ett stort stöd under hela min tid i Falun.

Den andra undervisningen med exempelvis gehör, satslära och piano var också utvecklande. Malin berättar att grunderna hon fick i Falun varit till stor hjälp i hennes fortsatta studier.

– Den sociala miljön på Musikkonservatoriet Falun är väldigt speciell. Det kändes som att vi var en enda stor familj på skolan. Under mina tre år såg jag inte ens någon antydning till mobbning eller utanförskap. I och med att många flyttade hemifrån umgicks man väldigt mycket både i övningspauser och på kvällarna hemma hos varandra, men också i köket på skolan där man lagade de flesta middagarna. Vi tror att 90% av vår matlagning gjordes där! Än idag har vi kontakt med människor från tiden i Falun; vissa har vi träffat varje dag på musikhögskolan och andra stöter man på vid andra skolor eller konserter. Man skapade vänner för livet.

Leif Åke Wiklund

www.gongpercussion.se

Vill du se ett klipp så kan du klicka här!

Inlägget GONG Percussion dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.

Duon Håkan Quennerstedt och Elna Carr syns på konserter i hela Sverige i dag. Något som blev möjligt genom utbildningen på Musikkonservatoriet Falun.


– Det är här man ska gå om man vill satsa fullt ut, säger Håkan.

Duon Håkan Quennerstedt och Elna Carr syns på konserter i hela Sverige i dag. Något som blev möjligt genom utbildningen på Musikkonservatoriet Falun.

– Det är här man ska gå om man vill satsa fullt ut, säger Håkan.

Håkan och Elna träffades under studietiden på Musikkonservatoriet Falun. De delade musikintresset med varandra – och alla andra elever som sökt sig hit.

– Det här var en otroligt rolig tid. Man passade in på ett annat sätt än tidigare, nu när alla delade samma intresse, säger Elna.

– Eftersom det är så tajt närvaro får du vänner för livet och det har du igen i arbetslivet. Om du vill nätverka kan du med fördel göra det redan där, flikar Håkan in.

För att komma in på skolan fick de båda genomföra ett antagningsprov med sina huvudinstrument. Håkan spelade piano och Elna fiol.

– Jag vill inte påstå att jag var något vidare duktig på den tiden. Istället utvecklades jag och blev bättre under de fyra år jag studerade i Falun, säger Håkan. Elna håller med och berättar att ambitionsnivån på Musikkonservatoriet Falun är hög.

– Målet var att komma in på musikhögskolan och redan efter två år fick jag chansen, säger Elna. Elna började på Edsbergs Musikinstitut i Stockholm och Håkan på Musikhögskolan i Malmö.

Idag driver Håkan Slottsstadens Pianoskola i Malmö och Elna har nyligen, efter provspelning och provtjänstgöring, vunnit den prestigefyllda positionen som tredje konsertmästare i Danmarks Radios Symfoniorkester. De ger också konserter som Duo Carr Quennerstedt.

– Alla som drömmer om ett liv med musiken borde gå i Falun. Utbildningen där har tagit oss dit vi är i dag. Det var en perfekt kombination av roligt och seriöst där alla satsade men pressen var lustfylld, säger Håkan.

Janneke Wackerberg, OP Communication

Elna Carr är idag anställd som tredje konsertmästare i Danska Radions Symfoniorkester och var finalist i Solistpriset 2016

Inlägget Duo Carr Quennerstedt dök först upp på Musikkonservatoriet Falun.