Bo Nygårds, jazzgitarr
Läsåret 2019/20 | Bo Nygårds, jazzgitarr från Falun. | Gymnasiet årskurs 3, inriktning jazz.
6 snabba till Bo:
När blev detta med musik viktigt för dig?
Jag hade väldigt engagerade lärare i lågstadiet, de kompade på gitarr och alla vi andra i klassen sjöng. Jag var sju år och kan minnas än idag att det kom fram olika känslor av hur olika sånger berörde. Eller rättare: harmonierna berörde, det »svängde till i luften«. På den tiden kunde jag aldrig riktigt förstå varför en ackordföljd kunde låta cool. Men nu efter att ha studerat musikteori i flera år har jag grävt bland minnena och förstått vad allt det där var.
Så det var gitarr du ville spela?
Jo, ganska snabbt lärde jag mig grunderna, de enklaste ackorden. Kanske förlorade musikens dragningskraft en aning under mellanstadiet, men i högstadiet började jag öva mycket mer. Då infann sig genast nya aha-upplevelser på andra sätt. Friheten av att jag kunde göra exakt vad jag ville i exempelvis ett arrangemang av en låt var häftig att uppleva, att få känna vad musikalisk kreativitet är. Harmonilära blev plötsligt inkörsporten till allt detta nya.
Så, det blev mer och mer jazz?
Nja, jag spelade i band under högstadietiden och hade också en pop-duo som betydde mycket. Jag visste inte riktigt säkert vad jazz var, men jag kände att jag ville utvecklas i musik. Jag sökte Musikkonservatoriets Faluns jazzlinje och sakta men säkert lärde jag mig mer och mer vad jazz är. På ett sätt kan jag säga att jag kastade mig huvudstupa in i jazzvärlden utan särskilt många förkunskaper. Men jag ville verkligen utsätta mig för detta nya, omgiven av andra som hade kommit så mycket längre och var så mycket bättre än jag.
Så det har gått spikrakt uppåt efter det att du kom in?
Ibland har det känts tufft att öva, helt klart, men man behöver komma över en tröskel. Det mesta händer utan att man märker det i stunden, för mitt i allt övande sker utvecklingen. Det var här på skolan jag upptäckte allt detta och det kommer jag alltid att ha med mig. Jag har lärt mig så oerhört mycket av mina gitarrkompisar som gick klassen över mig. Här på skolan ser man inte allt som en tävling utan man inspireras av varandra. Jag vill verkligen tacka dem som gått före, för utan dem hade jag inte utvecklats på samma sätt. Om alla på jazzlinjen hade varit nybörjare, så som jag var, då hade jag inte vetat vad jag skulle ha utgått från, jag hade varit utan något att sikta mot. Jag kan utan tvekan säga att mina klasskamrater på jazzlinjen har varit det allra mest betydelsefulla för min utveckling.
Så vad händer nu då?
Skurups folkhögskola är huvudmålet, jag är beredd att ta omvägar om det behövs. Man behöver tid inom jazzen att hitta sin egen röst, sitt eget sound, så jag tror att ett folkisår vore jättebra för mig. Men sedan är det en högskoleutbildning i USA som hägrar. Jag vill återigen utsätta mig för det jag upplevde i ettan på Musikkonservatoriet Falun: att vara den som är sämst och bli dragen framåt av polarna och använda detta för att utvecklas. Om jag kan uppleva detta gång på gång, på de olika stadier jag befinner mig för tillfället, då kommer jag att maximera min egen utveckling Och också titta tillbaka på Musikkonservatoriet Falun och säga att här var jag en gång sämst, här började allt på riktigt. Det är alltid ens eget val att välja att se om man är sämst och nedslås av detta faktum, eller använda sina klasskompisar som kommit längre som positiv energi och inspiration.
Vad kommer du att minnas om tio år, tror du?
Umgänget, allt det sociala, sammanhållningen mellan årskurserna. Definitivt den stora utvecklingen; från att inte alls veta vad jazz är till att jag nu behärskar genren på ett annat sätt än då. Jag har fått en stadigare grund, förutsättningar att fortsätta utforska musiken och på så sätt bli ännu bättre.
Leif Åke Wiklund